vi är okej nu....
Jag har inte skrivit på jättelänge, jag vet...
Men vi har haft det otroligt tufft och jobbigt, för mig har det varit det jobbigaste jag jarit med om.
Så här har det sett ut:
Alve har haft kolikbesvär som gjort att han behövt varit hos mig hela tiden, dessutom har han ätit hela tiden och det gjorde att jag gjorde inget annat än att amma och när han inte sov eller åt så skrek han för det mesta.
Mitt i alltihop så skulle jag ta hand om Wilmer som liksom hela tiden fick stå åt sidan och med det kom det otroligt dåliga samvetet, fruktansvärt! Jag är ju själv på kvällarna med killarna eftersom att jocke jobbar så att stå med dettta själv har inte varit lätt. ( jocke hjälpte till så mycket han kunde så klart! men han kunde ju inte alltid vara hemma)
Nu har det äntligen börjat att bli bättre med allt!
Magontet har försvunnit nästan helt och jag har faktiskt slutat amma. Det gick inte tillslut, allt bara blev för jobbigt och det blev långt ifrån den "mysiga stund" som det ska vara, det blev ett stress- och orosmoment eftersom att han helt plötsligt kunde börja panikskrika och verka arg o frustrerad ( antingen berode det på att han hade ont i magen eller på arr mjölken inte kom fort nog)
Så vi tog bslutet att nu fick det vara bra med det och flaskan har funkat hur bra som helst!
Det var verkligen inget lätt beslut att sluta amma och jag har vacklat fram o tillbaka över om jag gjorde rätt, men nu känns det helt rätt.
Vi var på BVC i dag och våran sköterska där sa att jag verkligen hade gjort allt jag kunnat och att det här förmodligen var det bästa för oss och mig, hon har sett hur dåligt jag har mått. ( hon sa också att hon tyckte att jag varit duktig som höll ut den tiden som blev, och det känns skönt att höra från henne)
Nu kan vi äntligen börja känna efter hur det är att vara en stor familj, allt har ju varit så kaotiskt och jobbigt så man har bara försökt att hålla ihop allt och inte kunnat,( eller orkat heller för den delen) känna efter och njuta.
Det börjar vi göra nu och det känns fantastiskt!
Det har varit en chockstart på alla sätt och vis, men nu är vi okej :)
kram.
Men vi har haft det otroligt tufft och jobbigt, för mig har det varit det jobbigaste jag jarit med om.
Så här har det sett ut:
Alve har haft kolikbesvär som gjort att han behövt varit hos mig hela tiden, dessutom har han ätit hela tiden och det gjorde att jag gjorde inget annat än att amma och när han inte sov eller åt så skrek han för det mesta.
Mitt i alltihop så skulle jag ta hand om Wilmer som liksom hela tiden fick stå åt sidan och med det kom det otroligt dåliga samvetet, fruktansvärt! Jag är ju själv på kvällarna med killarna eftersom att jocke jobbar så att stå med dettta själv har inte varit lätt. ( jocke hjälpte till så mycket han kunde så klart! men han kunde ju inte alltid vara hemma)
Nu har det äntligen börjat att bli bättre med allt!
Magontet har försvunnit nästan helt och jag har faktiskt slutat amma. Det gick inte tillslut, allt bara blev för jobbigt och det blev långt ifrån den "mysiga stund" som det ska vara, det blev ett stress- och orosmoment eftersom att han helt plötsligt kunde börja panikskrika och verka arg o frustrerad ( antingen berode det på att han hade ont i magen eller på arr mjölken inte kom fort nog)
Så vi tog bslutet att nu fick det vara bra med det och flaskan har funkat hur bra som helst!
Det var verkligen inget lätt beslut att sluta amma och jag har vacklat fram o tillbaka över om jag gjorde rätt, men nu känns det helt rätt.
Vi var på BVC i dag och våran sköterska där sa att jag verkligen hade gjort allt jag kunnat och att det här förmodligen var det bästa för oss och mig, hon har sett hur dåligt jag har mått. ( hon sa också att hon tyckte att jag varit duktig som höll ut den tiden som blev, och det känns skönt att höra från henne)
Nu kan vi äntligen börja känna efter hur det är att vara en stor familj, allt har ju varit så kaotiskt och jobbigt så man har bara försökt att hålla ihop allt och inte kunnat,( eller orkat heller för den delen) känna efter och njuta.
Det börjar vi göra nu och det känns fantastiskt!
Det har varit en chockstart på alla sätt och vis, men nu är vi okej :)
kram.
